Not sure / proud

Jag ligger för mig själv och funderar, vilket jag gör mycket när jag är själv.
Jag funderar på hur mycket jag har förändrats under dom här åren i högstadiet, det är nästan sjukt hur myccket jag har förändrats som person.
I 7:an var jag så äckligt osäker på mig själv, jag ville inte gå genom den smala korridoren i skolan som alltid var proppfullt med folk. Jag tog gärna inte plats. Jag visste inte vem jag var, jag hade inte hittat mig själv och mådde inte speciellt bra i mig själv. Med att jag var osäker på mig själv så klarade jag inte av att sitta i ett klassrum med massa folk, vilket gjorde att jag skolkade väldigt mycket. Jag bodde några mil ifrån skolan, varje dag åkte jag med skolbussen, min mamma trodde att jag var i skolan, men när jag kom fram så gick jag iväg och gick bara runt och drog dag ut och dag in. På efter middagen satte jag mig på bussen hem igen, och mamma frågade alltid hur det hade varit i skolan och jag svarade bra.
Men det var inte alls bra, inte nån stans. Jag hade att gå till skolan, det var en pina. Varenda eviga dag.
Jag fick för mig att folk stirrade på mig och pratade och viskade om mig, jag klarade inte av det.
Jag var så osäker på mig själv.
Efter att min mamma fick reda på att jag skolkade så fick jag ångest för att åka hem, så jag struntade i det.
Jag sov hos kompisar, helgerna vart ett helvete, jag började dricka mycket för att få slippa mig själv ett tag.
Jag tappade mina vänner, hade ingen kvar. Det vart soc möten för min frånvaro på skolan, flera möten. Men ingenting hjälpte. Ett tag pratade min mamma om att jag skulle behöva flytta ifrån henne, jag ville inte lyssna. Inte ens det hjälpte.
Hela 7:an var ett helvete!
I slutet av 7:an så bestämde min mamma att vi skulle flytta. Vi flyttade till ett helt nytt samhälle där jag inte kände någon. Jag och min bror pendlade till skolan, och allt fortsatte som det hade gjort.
Efter sommarlovet så bestämdes det att jag skulle börja skolan i den samhälle som vi bodde i, jag fick inte gå kvar i min gamla skola. Jag var jätte arg, jag vägrade att byta. Men jag och mamma gick och kollade på skolan, jag fick se mina nya klasskompisar på kort, vi pratade med läraren, sen började jag alltså 8:an där. I skolan som jag går i nu. Allt var jätte bra, jag gillade min nya klass jätte mycket och jag kände att jag passade in. Även fast dom levde på ett heeeelt annat sätt här. Men jag började må bra och trivas, ett tag tyckte jag faktiskt att det  var kul att gå till skolan. Sen, jag vet inte varför, så började jag hamna tillbaka på samma plats som i 7:an, jag skolade mig igenom den mesta del av 8:an också... Jag började må sämre med mig själv, jag visste inte vart jag hade mig. Jag kände mig precis som i 7:an.
Sommarlovet kom, jag for till Motala och spenderade hela sommaren där. Det var skönt att komma bort. Jag kände mig lycklig, älskad och behövd under den sommaren. Jag lärde känna mycket nytt folk och jag tog vara på livet. Sen tog sommaren slut, som en ny människa började jag 9:an. Det var bra, jag fick en väldigt bra vän, som nu är min allra bästa vän. Hon stärkte mitt självförtroende, och jag vet nu vem jag är. Jag vågar gå igenom folkmassor, jag mår inte dåligt med mig själv. Jag är glad för att jag är jag, och jag vet vem jag är.
Jag har stäkrt så mycket som person, jag har ändrat hela mitt beteende. Jag harr blitit något bra.
Jag kan inte förstå att tjejen i 7:an är jag, jag känner mig inte som henne. Jag kan inte förstå hur jag kunde förstöra mig själv på det viset, och framför allt så förstår jag inte hur jag kunde såra min familj så mycket som jag gjorde under den tiden. Hur jag kunde såra min mamma!. Jag ångrar mig starkt.
Men jag är glad att hon fanns där för mig hela tiden, allt hon gjorde det gorde hon för att hjälpa mig. Jag vet det! Hon är värld hela världen för hur hon kämpade. Utan henne vet jag inte hur jag hade varit idag. Hon gav aldrig upp hoppet om mig. Jag tackar gud för att jag har henne, jag älskar henne av hela mitt hjärta!♥.
Jag vet inte varför jag skriver det här, det är mest för att jag ligger och tänker på det hära nu.
Att jag har förändrats så mycket, och för att jag är stolt över mig själv!.
Jag vet att jag inte är världens bästa barn eller person. Jag gör fel, ibland faller jag tillbaka till den där tjejen som var osäker på sig själv.
Men jag lovar, nån gång ska jag nå toppen!
Min tid i 7:an. Osäker tjej.
Jag i 8:an, började tagga ner med sminket, börja försöka finna mig själv.
Jag nu i 9:an. Glad över vem jag är!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0