KYSS MIG ETT HEJDÅ.

Kyss mig ett hejdå.
Låt mig stå kvar och se dig gå.
Låt mig vara den som krossas av alla känslor.
Inte tvärtom.
Låt oss glömma det som varit och låtsas som ingenting.
Kanske funkar det bättre då.
Om det är jag som ser dig gå.
Om det inte är tvärt om.




.

Drar mig tillbaka till början.
Till början där allt började.
Kanske kan jag ändra på något, men ingenting är klart
Jag tar mig tillbaka till stjärnorna.
Jag tar med mig din själ men lämnar resten av dig kvar.
Ja, jag lämnar resten av dig kvar.
Kanske kommer jag tillbaka, kanske stannar jag där för evigt.
Vi får se, men är du här när jag kommer tillbaka?.
Lova att du är här när jag kommer tillbaka.





.

Det känns som att jag alltid vaknar lite för sent.
Jag har så mycket mer jag inser det i sista sekunden, sen är det för sent.
Jag måste lära mig att hålla ögonen öppna.
Jag måste kunna se vad som finns där, innan jag missar det.
Det händer för ofta, det händer jämt.
När jag tänker tillbaka på allting.
Jag har haft så mycket.
Jag måste bara lära mig att se.



.

Det är som att sväva över glasbitar. Man vet inte riktigt vad som händer om man faller, men man vad att det kommer att göra ont.


BARA SPRINGA

Ibland vill jag bara springa så långt benen orkar, och inte stanna.
Springa till en helt ny plats, till något oförväntat.
Bara springa, låta benen gå av sig själv.
Hamna där man hamnar.
Utan att veta, bara köra.
Utan att tveka, bara springa.



ETT ÅR.

Det känns som det var i förrgår som jag va nervös för att börja högstadiet.
Det känns som att det var i går jag stog flera timmar framför spegeln, då allt skulle vara perfekt när 8:orna och 9:orna skulle vara med i skolan.
Jag kommer ihåg hur nervös jag var.
Jag kommer ihåg hur många förväntningar jag hade.
Förväntningar som sveks, hatade den skolan.

Det känns som att sommarlovet har hållit på i ett år.
Men ändå så känns det som att sommarlovet inte ens har börjat.
Jag kan inte fatta hur fort allt har gått.
1 år kvar, sen börjar allvaret liksom.
Galet.
Måste skärpa mig!
Måste ta tag i allt nu!
Ett år kvar....


En liten del ur min bok.

Kommer ni ihåg att jag skrev en gång att jag har en bok där jag skriver ner mina tankar och sånt i?.
Jag tänkte skriva en liten bit ifrån den här, en LITEN del av den, mer får ni inte.

"Är det okej att tänka lite för mycket?
På egentligen ingenting men ändå på allt i världen + lite till?
Jag tror att jag tänker för mycket.
På saker som jag inte ens behöver tänka på,
eller rättare sagt, saker jag inte ska tänka på.
I vilken ålder kan man börja leva sitt liv?
Leva sitt liv som man vill ha det menar jag.
Det känns som att jag har för mycket frågor i mig, men vem kan egentligen svara på dom?
Vem kan man ställa alla sina frågor till och få ett vettigt svar?
Jag vet inte, men jag hoppas att jag någon gång kommer att få reda på det. "

Det är en liten del av det jag skriver i min bok.

Lev ditt liv.

Ibland känns det som att livet är en film.
Och ibland så önskar jag att livet var som i en film.
Ibland märker jag ingen skillnad.
Svårt att skilja verkligheten från fantasin.
Det är svårt att vara den man vill vara.
Svårt att vara sig själv.
Men man måste leva.
Man måste få välja själv.

Lev livet fullt ut.
Lev ditt liv tills det tar slut.
Bestäm över dig själv, gör precis som du vill.
Låt ingen annan bestämma.
Låt ingen annan få dig att sitta still.

Vill du hoppa, skutta och vara glad.
Så gör det och lev livet från dag till dag.
alla har ett hjärta och alla känner smärta.
Det är just därför som man önskar att livet var i en film.
Man får bestämma själv i sin fantasi.
Men tyvärr så är verkligheten svår.
Det är så det är, men det är då du ska komma ihåg.

Lev livet fullt ut.
Lev ditt liv tills det tar slut.
Bestäm över dig själv, gör precis som du vill.
Låt ingen annan bestämma.
Låt ingen annan få dig att sitta still.


Skrivet av: Johanna Granath.



RSS 2.0